das donnerer

Jag har varit medlem på Fejjan sedan jag började sjuan. Och det har väl sett likadant ut i alla år – bilder på fina middagar, myskvällen och senaste fotbollsmatchen. Men nu har det Facebook förändrats. Hälften av alla bilder på bord uppdukade med godis och ljus har ersatts med människor på löpspåret, bergcykelparken och i Vasaloppet. Detta är inte Facebook ensam om. Vi ser det överallt – i tidningar, på tv, bland mina vänner såväl som mina föräldrars vänner. Och det är det jag ska diskutera nu - motionstrenden. 

Men först: motionerade man förr i världen, såsom man tänker på motion idag? Ja, visst gjorde man det, men man kallade det varken motion eller fysträning. Stig Fogelmarck berättar om sina besök på herrgården hos de stränga morföräldrarna Ludvig och Mary af Ugglas i början av 1900-talet. Till middag var det stor omklädsel, ofta smoking. Efter middagen försvann morfadern och klädde om sig i sportdräkt för en cykeltur i parken. Mörka kvällar kunde man se hans karbidlykta som ett irrbloss på de slingrande gångarna i den engelska parken. Vid dåligt väder och på vintern cyklade han i åttor i en stor sal på bottenvåningen. När han hade cyklat färdigt, tog han på smokingen igen och gick upp till de andra.

Han var verkligen undantaget, men det kanske var med moderna människor som friherre af Ugglas som allting började.

För sen gick det fort – disco på 70-talet, gympa med Susanne Lanefelt på 80-talet, friskis&svettis på 90-talet. Men träningen var fortfarande på en mänsklig nivå – vem som helst kunde vara med. Varken motivationen eller plånboken behövde vara så stor. Sedan började det hända saker. Elittänkandet började sippra ned i befolkningslagren. Vanliga svennar med 8-5-jobb och familj och småbarn började plötsligt träna som om de var elitidrottare. Mannen började hårdträna i spåret och klockade och antecknade sina tider medan mamman stod hemma och stekte falukorv. Och alltfler hängde på i spåret helt okritiskt! 

Idag köper vi lättrampade flerväxlade proffscyklar som friherre af Ugglas skulle ha avundats oss. Vi köper även all klädsel därtill, vi intervallsprintar, springer maraton, deltar i triathlons, bergscyklar och mycket mer, allt efter fallenhet. Vi tränar som militärer, soldater, springer som maratonlöpare och lyfter som Arnold Schwarzeneggers. Den vanlige svensken som tidigare hade stått framför tvn och gjort husmorsgymnastik en gång i veckan kör nu schemalagda pass med crossfit och combat training.

Allt fler ramlar in i elittänkandet, och istället för att gå på gruppgympa så dras man in i enskilda extremsporter – ja, nästan elitsatsningar – med risk att bränna ut både kropp och själ och familj.

Nästan varje vuxen svensk lägger numera uppåt en månadslön på cykeldräkter, pulsmätare, mäta allt-appar, neonfärgade gympaskor och tighta byxor av lycra – nu duger inte längre de färglösa gymnastikskorna längre.

Så vad jag ser framför mig är ett land där varje människa har exakt koll på både vikt och puls, mumsar på morötter, mäter sin sömn och sina matvanor, som inte länger planerar nästa charterresa utan istället träningspass, som följer alla sina bekanta i löparspåret via sociala medier, som berättar skräckhistorier om chipspåsar och McDonalds för barnbarnen som knappt kan tro sina öron. Och det lilla fåtal nyanlända som inte är med i spåret stryker längs väggarna och köper sina chipspåsar svart i mörka gränder.

Eller så kanske det helt enkelt blir en motreaktion av all hetsidrottandet. Vi kanske kommer börja tröttna på militärträningen och mätandet av våra liv, nog för att en app kan vara bra att ha ibland, men det här med att mäta allt du gör, äter, sover och tränar kommer nog bli lite tröttsamt och ta liksom udden av magin på något sätt, så istället slänger vi mäta allt-apparna och armband i sopkorgen och säger upp vårt gymkort för att i vardagsrummet utöva yoga eller springa något varv i löprundan några gånger i veckan eller istället börja promenera till affären för att köpa mjölken. Eller kanske till och med tar vi och cyklar några åttor ute i parken.